Rondo Alla Turca
Jag fick nyligen höra att Megadeth snart släpper nytt album, och eftersom jag hört att de bytt gitarrist sedan förra skivan var jag tvungen att kolla upp vad den nya gitarristen gjort tidigare. Killen heter Chris Broderick och jag kan inte säga något annat än "Herrejävlar"! Killen är för fan definitionen av gitarrgud! Inte nog med att han kan shredda som en galning, han är dessutom grym på att spela klassisk musik på både akustisk och elektrisk gitarr. Dessa klipp visar att han är en oerhört skicklig gitarrist, men det är ändå det här klippet som gör mig mest imponerad.
Dying To Be Loved
Ett av de stora nöjena med Spotify är möjligheten att dela med sig av sina spellistor. Geniale Charlie Brooker tyckte därför att det var absolut nödvändigt att göra en lista med tidernas värsta "mood killers". Hela meningen med spellistan är alltså att det ska vara omöjligt att behålla en romantisk stämning när den spelas. Listan innehåller såna guldkorn som "Taurus - The First Time Ever You Sucked My Dick", "Vomited Anal Tract", "Halloween Fart Sounds 5", "Oven Fork Mining Disaster-1976" och en panflöjtsversion av "Sexual Healing". Dock är det ingen av dessa som är den roligaste låten på listan. Näst högst upp på listan hittar man nämligen "I Love Europe", Christer Sjögrens bidrag från förra årets melodifestival. Först tyckte jag bara att det var roligt att det fanns med en svensk låt på listan, men när jag tänkte efter insåg jag att Charlie Brooker har rätt. "I Love Europe" måste fan vara en av de mest avtändande låtar som någonsin spelats in.
Blind Man
Jag har en sån enorm lust att skriva något, men jag vet inte vad. Då menar jag naturligtvis skriva något vettigt och inte ett jävla blogginlägg, jag hävdar fortfarande att bloggande är för personer med stort ego och lite vett. Det kanske verkar lite som dubbelmoral att jag skriver så när jag har en egen blogg, men folk som känner mig vet att "stort ego och lite vett" beskriver mig ganska bra.
Eftersom min kreativitet totalt har dött och jag inte har skrivit något vettigt på flera månader så tänker jag försöka mig på en nystart här på bloggen (det är väl typ den tredje i ordningen). Ett blogginlägg är ju iaf lätt att skriva. Det är bara att ordbajsa om sitt totalt meningslösa liv, av någon anledning finns det alltid någon jävel som tragglar sig igenom skiten. Folk verkar känna sig tvungna att läsa totalt ointressant skräp bara för att de känner personen som skrivit det. Min blogg är det perfekta beviset för detta. Det fanns några stackars satar som brukade följa den på den tiden jag uppdaterade den regelbundet (det var innan jag sålde min själ till KTH) trots att mina inlägg oftast handlade om att förolämpa läsaren. Antingen följde folk den av pliktskyldighet eller så råkar min bekantskapskrets till större delen bestå av självplågare.
Det var allt för den här gången, om du orkat ta dig såhär långt är jag imponerad. Var det värt det? Du kan iaf glädja dig med att du matat mitt ego genom att höja besökssiffran. Känns det bra att ha varit delaktig i att göra mig till en lite jobbigare människa?
